Tajming och mål varierar kanske men de konservativa, Labour och Liberaldemokraterna är alla överens om att arbetarklassen måste betala för den finansiella vandalism som landet och världen utsatts för av bankirer, svullna av bonusar och skämda av arrogans. Gör er beredda på krig! Det skriver Permanent Revolution i en första kommentar till det brittiska valet.

David Cameron väntar ännu på att lägga beslag på på nycklarna till premiärministerbostaden No 10 Downing Street. Trots en djupt impopulär Labourregering kunde inte de konservativa eller tories övertyga tillräckligt många väljare att ge hans privatskole-ledda parti fullständig majoritet.

Ingen kohandel och uppgörelser i slutna rum kommer att avgöra vad valurnorna inte förmådde – vem kommer att styra Storbritannien?

Så snart de allra första resultaten tillkännagavs gick Labours tunga namn ut i media för att uppvakta Liberaldemokraterna med tal om en koalitionsregering. Gordon Brown, som så länge hindrades av Blair från att bli premiärminister försöker desperat klänga fast vid sin post, trots att Labour knappt fick 28 procent, inte mycket över dess historiska lägsta notering 1983.

De kommande dagarna kommer att domineras av gräl över konstitutionella argument om Labours rätt att försöka sy ihop en regering, trots att det inte är det största partiet. Men den verkliga frågan är inte maktens aritmetik, utan vad den inkommande regeringen, vem som än formar den, avser att göra med denna makt – inleda en massivt angrepp på den offentliga sektorn.

Tajming och mål varierar kanske men de konservativa, Labour och Liberaldemokraterna är alla överens om att arbetarklassen måste betala för den finansiella vandalism som landet och världen utsatts av bankirer, svullna av bonusar och skämda av arrogans.

Enligt Robert Chote från Institute of Fiscal Studies:

“Under de kommande fyra åren med början från nästa år kommer Labour och Liberaldemokraterna behöva stå för de djupaste och mest omfattande nedskärningarna av offentliga utgifter sedan slutet av 1970-talet. De konservativa kommer med början från innevarande år att behöva stå för nedskärningar av utgifter för offentlig service som inte har genomförts under någon femårsperiod sedan det andra världskriget."

Medan graden av utgiftsnedskärningar varierar lite mellan de tre partierna är det betydande skillnader mellan hur de kommer att genomföra nedskärningarna.

Den Tory-ledda regeringen kommer att skära mer ner och beskatta mindre – eller åtminstone beskatta de rika mindre. En Lib-Lab-regering skulle höja skatterna mer, inklusive momsen, vilket drabbar de fattigaste hårdast. Men samtliga partier är beslutna att låta arbetarklassen betala för bankernas misstag, banker som löstes ut med offentliga pengar och nu gör en hyfsad vinst medan de begränsar utlåningen för dem som behöver låna.

Arbetare behöver kämpa för att tvinga den inkommande regeringen att gå med på det enkla alternativet till nedskärningar av den offentliga sektorn; avskriv alla skulder utan kompensation. Varför i hela världen skall vi betala arkitekterna bakom bankkrisen för kollapse av deras byggnad? Som Philip Beresford, som sammanställer Sunday Times Rich List formulerar det:

“De rika har tagit sig igenom recessionen flygande fanor. Börsmarknaden pekar uppåt, hedgefonderna drar in pengar. De rika klarar sig bra… Resten av landet kommer att ställas inför offentliga utgiftsnedskärningar som kommer ha föga effekt på de rika eftersom de inte konsumerar offentlig service."

They say cut back, we say fight back! De säger skär ned, vi säger slå tillbaka!

Oavsett vem som kommer att stå för Drottningens tal [som skrivs av regeringen] till parlamentet senare den här månaden kommer det främsta syftet med det att vara att hålla bankerna och kreditvärderingsinstituten på humör, att förhindra obligationsmarknaderna från att "köra ett Grekland" på Storbritannien. Det nyvalda parlamentets tidtabell för det huvudsakliga angreppens inriktning kommer att vara en budget som drastiskt skär ned på utgifter, pensioner och pengar till offentlig sektor. Kampen måste börja för att hindra dem från att genomföra det.

Fackens förmåga att stoppa regeringens nedskärningspaket är kraftigt reducerad sedan de stora nederlagen på 1980-talet. Den fackliga anslutningen bland arbetsstyrkan är ungefär hälften (54 procent då och 28 procent nu) av vad den var vid inledningen av Thatchers första mandatperiod 1979. Gruvarbetarna kan inte längre lamslå brittiskbaserade industrier och ingen sektion av arbetare har fyllt det strategiska vakuum som lämnades av deras nederlag.

New Labour har i stort lämnat intakt den mest restriktiva ramverket av antifackliga lagar i Europa där arbetsgivare under det senaste året vunnit mer än 13 förelägganden riktade mot strejkaktioner trots att postomröstningar resulterat i majoritet för strejk, inklusive det ökända beslutet från i december 2009 mot Unite-medlemmar vid British Airways.

Med det delvisa undantaget av PCSs Mark Serwotka och the RMTs Bob Crow, har de förhoppningar som fästs på den så kallade aviga troppen av fackliga toppar visat sig vara illusoriska. Fastän strejksiffrorna har stigit sedan det historiska lågvattenmärket under det senaste årtiondet – inte minst på grund av en nationell strejkaktion vid Royal Mail på hösten 2009 – är antalet dagar som gått förlorade till följd av strejker en liten smula av siffrorna från det sena 1970/tidiga 1980-talet. I februari 2010 förlorades 3 000 dagar jämfört med 4 084 000 i februari 1974; en skillnad som är över 1 350-faldig.

Bakom dessa siffror ligger tre nyckelfaktorer som arbetar mot oss när vi förbereder oss för att möta Mordors horder när de börjar belägra vartenda ett av de fästningar som arbetarklassens vunnit och lyckats bevara.

De organiserade nätverken av militanter som spelar en nyckelroll när det gäller att bära upp aktioner, mobilisera solidaritet och organisera oberoende av de tvehågsna och försiktiga funktionärerna är inte i närheten av den skala som existerade på 1970-talet. De existerar knappt.

Det finns ingen betydande vänster inuti Labourpartiet förmögen att organisera en effektiv utmaning av New Labour-ledarskapet, ingen motsvarighet till den Bennitiska rörelsen som var förmögen att utmana högerflygeln och nästan besegra den i början av 1980-talet. Dett innebär att New Labour kommer att stå under mycket mindre tryck inifrån dess egna led att anta en kursförändring. Det kommer att vara mer benäget att lyssna till förhandlingsutspelen från Nick Clegg än John McDonnells.

Socialism och klassmedvetande var en del av möblemanget på 1970-talet, Bortse från hårstilen och utstyrelsen – folk brydde sig om den offentliga sektorn och slogs för att försvara den därför att de ansåg att det var en del av kampen för socialism. Inte bara Thatchers segrar över arbetarklassen men också vänsterns förfall – trotskistisk, stalinistisk och anarkistisk – och Sovjetunionens kollaps har alltihop föst undan socialistisk ideologi till samhällets marginaler

Dessa tre faktorer, kombinerad med fackens organisatoriska och antalsmässiga minskning innebär att vilken än form den regering som förhandlas fram under de kommande dagarna och veckorna får i slutändan, är inte arbetarklassen väl förberedd att stoppa blodbadet.

Det finns två sätt att handskas med det här. Antingen anpassar man sig till en lång period av nederlag och reaktion och rullar ihop sin socialistiska karta eller man kan inse att en strid kan kasta om allt på kort tid och årtionden av uppgifter kan pressas ihop till dagar.

Vi vet vad vi föredrar. Nätverk av fotfolk, en politisk vänsterrörelse och återfödseln av socialistisk ideologi kan diskuteras i små rum av ett övertygat men ganska litet och ganska ålderstiget klientel eller de kan byggas av socialister som begraver sina ålderdomliga meningsskiljaktigheter och höjer moståndets fana mot det ankommande ekonomiska angreppet och lägger alla ansträngningar i att tala grekiska: att möta och stoppa de kapitalistiska liemännen.

En avgörande strid till försvar av en service av nyckelkaraktär, av arbetarna som står för den, samhället som använder den, de socialister som tror på den och de barn som det skall tillhöra i framtiden: alla dessa människor som kommer samman för att kämpa, att säga nej till Old Etonians, Radio Face och de tilltänkta kungamakarna och deras mantra om "vi måste skära ned" kan vända moståndet. Vi kan på månader återuppbygga det som det tog år för dem att förstöra. Och vi kan uppnå genom veckor av kamp det som år av förhandlingar aldrig kunnat resultera i – seger.

Allt prat om valet har handlat om "hung parliaments", om personligheter, om blamager och om TV-debatter. Allt vi talar om efter valet måste föras om de strider vi behöver föra, det krig vi är på väg att ställas inför och de segrar vi kan vinna.

Självklart vill vi inte ha en konservativ regering. Självklart säger vi att Labour inte skall sluta några smutsiga överenskommelser med Liberaldemokraterna. Självklart säger vi att de fackföreningar som är anslutna till Labour skall ställa partiet till svars och kräva att det agerar i deras intresse.

Men viktigare än något av detta är vår uppmaning till Storbritanniens arbetande människor att söka sig till skyttegravarna nu och besegra de mörkrets arméer som samlas vid portarna till varje offentligt ägd byggnad i landet. Gör er beredda på krig!

(Översatt och redigerad av Socialistiskt Alternativ 090510)