Och skulle jag glömma jag? är en av socialisten Karl Johan Gabrielsson – Karolus – mest kända och spridda dikter. Den handlar om att vara trogen sig själv och sina ideal. Det handlar också om ett fattig-Sverige som arbetarrörelsen förde hård kamp för att förändra.

Gabrielsson föddes som "rallarunge" 1861 och växte upp i djup fattigdom. Han arbetade först som rallare, blev därefter stenhuggeriarbetare. 1888 anslöt han sig till den socialdemokratiska rörelsen och blev 1894 redaktör för partiets nya veckotidning Folket. Han dog bara 40 år gammal i tbc i oktober 1901. Och skulle jag glömma jag? är en av hans mest kända dikter. På Projekt Runeberg - http://runeberg.org/kjgdikt/ - återfinns hans samlade dikter som gavs ut av partiet efter hans död.

Och skulle jag glömma jag?

Och skulle jag svika min fana röd

Och glömma min svurna ed,

Och glömma all hunger, möda och nöd,

Som härjar de armes led,

Och skulle jag tänka: det går ändå

Om jag stannar hemma jag.

O måtte mitt hjärta förtorka då,

En sådan förskräcklig dag!

Och skulle jag glömma min barndoms hem

Och faders lönlösa fjät,

Och glömma oss små, vi hungrande fem,

Och glömma hur moder grät,

Och glömma hur vi, när alltför hårdt

Oss hungern i magen slet,

På tallträd skalade barken bort

Till bastet, och åto det.

Och skulle jag glömma hur ut jag dref

Från hemmet vid elfva år,

Se'n moder mins lefnad slutad blef

I lungsot en kylig vår.

Och skulle jag glömma de hugg och slag,

Som råhet fägnade med,

Och glömma att nådehjon blott var jag,

Hur villigt jag slet och stred.

Och skulle jag glömma hur tiden gick,

Och huru jag jämt var slaf,

Och huru, ju mera jag slita fick,

Dess mindre i lön man gaf.

Och skulle jag glömma hvar neslig gång

Jag ödmjukt om arbete bad,

När vinter låg för mig hotande lång

Med svältfyllda dagarnes rad.

Och glömma hur drygheten tryckte mig ned

Och öfver axeln mig såg,

Och pöste dess mera, ju mer jag kved,

Och kväfvande öfver mig låg.

Och glömma att om af nåd man mig lät

Få plats – man visste min flit –

Så fick jag så syndigt umgälla det

Med dubbelt hårdare slit.

Nej, blef jag så tusen och tusen år

jag glömmer det aldrig, nej!

Så länge ett pulsslag i kroppen slår,

Dör glödande hatet ej.

Och hjälpte en skrift af mitt eget blod

Och väckte den trälarna opp,

Jag skulle förlösa mitt hjärtas flod

Till brusande hejdlöst lopp.

(1893)