I december förra året återvaldes Evo Morales som Bolivias president med stor majoritet, I den tredje av tre artiklar tar Diego Mocar från Revolución Proletaria i Chile och medlem av Movimiento de los Pueblos y los Trabajadores, upp en diskussion om hur ett revolutionärt program för Bolivia skulle kunna se ut.

Morales och hans parti MAS gynnas av oredan bland deras rivaler till höger, som inte kunde lägga fram en enad kandidatlista vid valen i december 2009. Högerns främsta kandidat – Manfred Reyes Villa, f d militärkapten och guvernör för Cochabamba – fick bara 23% av rösterna. Samuel Doria Medina, en industriman fick bara 8% av rösterna.

Reyes Villas val som sin vice-president, Leopoldo Fernandez, ledde sin valkampanj bakom galler. Som f d regeringstjänsteman hade han arresterats, misstänkt för att ha beordrat massakern på minst 13 bönder och studenter i september 2008.

Massakern ägde rum under den secessionist-kampanj som iscensatts av Bolivias ledande affärsmän i Santa Cruz, Beni, ochTarija-departementen, vilka innehåller såväl de största naturgasresurserna i landet som de största agrobusinessföretagen. Vid tidpunkten för massakern plundrades regeringskontor och våldet ledde ett stort antal dödade och skadade.

Morales valkampanj syftade till att blidka flera av de rikaste sektorerna och mest välmående skikten av småbourgeoisin. Efter att ha tillkännagett valresultatet deklarerade vice-president Alvaro Garcia Linera för pressen att han hoppasdes att de högeroppositionella styrkorna skulle lägga åt sidan de senaste fyra årens "vilda opposition", som sett dem förkasta alla regeringens reformer, och öppna en dialog med regeringen i syfte att uppnå samförstånd.

Söka andra medel

Men högerns fiasko vid valurnorna innebär inte att affärseliten försonat sig med regeringens program dagen efter valet. Tvärtom kommer att se sig om efter andra medel att konfrontera regeringen, inklusive hotet om att använda den traditionella metoden att störta bolivianska regeringar – den militära statskuppen.

Denna högeropposition åtnjuter fortfarande Washingtons stöd även om inte från Bolivias folk. Efter händelserna 2008 beordrade Morales att USA:s ambassadör skulle utvisas till följd av maskopin mellan ambassaden och och oppositionen.

Om vi seriöst vill gå framåt i en äkta revolutionär process måste vi säga; Nej till MAS och Evo Morales reformistiska politik och försonliga hållningen hos gentemot högern.

Städernas och landsbygdens fattiga, arbetarna och bönderna, måste utveckla och genomföra sitt eget alternativ, omgruppera alla de sektorer som vill kämpa. Centralt för denna politik måste vara konstruktionen av ett revolutionärt parti som en gång för alla söker störta den kreolska bourgeoisin och imperialismen. Vi kan sammanfatta nyckelkraven på följande vis:

• Ned med den imperialistiska dominansen över ekonomin; nej till överenskommelserna med IMF och Världsbanken; kasta ut dess representanter!

• Förkasta skulderna och räntebetalningarna till utländska banker; inte ett öre till de imperialistiska plundrarna.

• För massiv kompensation för alla de natur- och mänskliga resurser som har rövats under de senaste århundradena. Nationalisering utan kompensation av alla transnationella företag och privata banker; upphäv alla specialavtal och ta över alla de statligt och privat samägda företagen. Omedelbart upphävande av alla privatiseringsprogram; för 100-procentigt statligt ägande av gruvdrift och handel under arbetarkontroll.

• För expropriation av alla nationella och utländska monopol och multinationella företag. För statligt ägande och arbetarklasskontroll av livsmedels-, kläd-, farmaceutiska och medicinska industrier,

• Konfiskera alla produktionsmedel som tillhör de stora jordägarna, plantagerna och agro-industrierna utan kompensation. Arbetarna på landsbygden, de fattiga och mellanbönderna måste demokratiskt besluta hur jorden skall brukas, om de stora godsen måste delas och bearbetas gemensamt eller om de bör brytas upp.

• upphäv the betungande skatterna för de fattiga och mellanbönderna; utvidga räntefria krediter för gödningsämnen och utrustning; garanterade kontrakt och priser för de små producenternas produktion.

• Fasta anställningsavtal för dem som är anställda på visstidsavtal; för rätten till facklig organisering; för självförsvar gentemot jordägarnas dödsskvadroner.

• Expropriation utan kompensation av all egendom och finansiella tillgångar tillhörig de stora drog-handlarna; för industrialisering av kokainframställningen i statlig regi under arbetarkontroll.

• För rätten att åtnjuta kokabladskulturen; för självförsvar mot kokautrotnings-programmen; legalisera bruket av drogen; för självförsvar mot drogbaronerna och staten.

• För ett nationellt system av frivillig diversifiering av jordbruket under överinseende av arbetar- och fattigbondekommittéer, som försöker eliminera de problem som skapats av monokulturer och agro-industri.

• För offentliga arbetsprogram för att förbättra elektricitet, vattentillgång, vägar, transporter, sjukhus, skolor, underhållning osv. under kontroll av arbetare och fattigbönder.

(Artikeln är översatt och redigerad av Socialistiskt Alternativ)

Socialistiskt Alternativ 050210