I december förra året återvaldes Evo Morales som Bolivias president med stor majoritet. I den andra av tre artiklar granskar Diego Mocar från Revolución Proletaria i Chile och medlem av Movimiento de los Pueblos y los Trabajadores, Morales relation till landets sociala rörelser.

När Evo Morales tillträdde ämbetet var hans politik för den bolivianska ekonomin var ganska klar. Han trodde att så länge den industriella produktionen fortsatte att öka och mineralexporten ökade skulle statens inkomster fortsätta att öka. Även om en större välståndsanhopning skulle äga rum i toppen på samhället skulle välståndet även sippra ner till till lägre klasser. Detta är samma politik som förts av Bachelet i Chile eller Lula i Brazilien.

Faktiskt övertog Morales presidentämbetet vid en gynnsam tidpunkt för den bolivianska kapitalismen.

Morales regering har presiderat över en av de högsta tillväxtnivåerna i Bolivias historia och under de senaste åren har det handlat om en av de högsta tillväxtnivåerna I den västra hemisfären – till stor del tack vare den utpräglade ökningen av priserna på mineraler och energi. 2008 växte ekonomin med 6,2 procent.

Men med de minskade varupriserna och exporten efter 2008 i och recessionens början, minskade denna tillväxttakt till runt 3 procent 2009. Trots det hade regeringen resurser att spela med för att stötta upp sitt stöd bland de sociala rörelserna.

MAS är den organisation som sköter ett trepartssystem som består av regeringen, bossarna och facken. De sociala rörelserna är instrumenten för Morales politik, inte dess förmånstagare. De är användbara för Morales när han behöver utöva påtryckningar, exempelvis på utländska transnationella företag i mineral och energisektorerna.

I Morales schema är “normal kapitalism” baserad på harmoniserandet av trippelalliansen, en politik som utesluter varje typ av strukturell förändring av egendomsförhållandena. Den är också, och lika viktigt, beroende av arbetarklassens och böndernas uteslutning från allt ekonomiskt och politiskt beslutsfattande eller utövande av makten.

I dess ställe är trippelalliansen fullständigt beroende av samarbetet mellan rörelsens ledare, av rörelsernas inkorporering i staten. Möten med massorna sammankallas regelbundet eller så används militären av Morales till att teatraliskt ockupera utländska företag för att göra en markering. Konspirationer och intriger från den utländska eliten fördöms regelbundet även om de aldrig bevisats. De påstådda konspiratörer grips aldrig, vanligtvis nämns inte heller några namn; utredningar som inleds leder inte till några resultat. Då och då tvingas ett utländskt bolag att underteckna ett betungande kontrakt som bidrar till bilden av en antimperialistisk president.

Morales meritlista

Morales representerar inte på något sätt ett radikalt eller revolutionärt brott med kapitalismen, snarare försöker han införa en ny moral i kapitalismens skötsel. Morales reformistiska meritlista är även den tveksam i den utsträckning som meningsfulla budgetförändringar inte har ägt rum: minmilönen och lönerna i den offentliga sektorn har gradvis ökats, men den sociala ojämlikheten har inte minskat.

Segermarginalen i de senaste valen uttrycker delvis populariteten hos flera sociala välfärdsprogram som Morales regering har lyckats att iscensätta genom att använda den extra inkomst som “nationaliseringen” av kolväteindustrin 2006. Denna åtgärd som tillkännagavs med stor pompa och ståt, handlade inte om en expropriering av utländska energiproducenter utan snarare om att öka skatteinkomsterna.

Regeringens främsta program består av att direkt erbjuda pengar till gravida kvinnor, de unga och de gamla i utbyte mot regelbunden skolnärvaro. Dess program är populära och har reducerat fattigdomsnivån i landet; ändå är Bolivia ett av de fattigaste länderna i världen, med 60 procent av befolkningen klassificerad som fattig – och nästan halva antalet betraktad som mycket fattiga.

Dessutom har inte närvaroprogrammen inte på något sätt förändrat relationerna mellan de sociala klasser som utgör det bolivianska samhället. De har haft liten inverkan på arbetslösheten med en majoritet av befolkningen existerande utanför den formella ekonomin. Även om regeringen uppmuntrar den kulturella autonomin och politiken hos de städer som befolkas av landets ursprungsbefolkning, har regeringen inte gjort tillräckligt för att underlätta vilkoren för den stora massan av bönder genom en jordreform. Fördelningen av jord gör Bolivia till ett av de mest ojämlika länderna i världen, med 91 procent av den brukningsbara jorden i händerna på 5 procent av befolkningen.

Efter valen utlovade Morales vicepresident Alvaro Garcia Linera för en argentinsk tidning att det inte skulle bli någon expropriation av jorden. Trots användandet av “socialism” i det makthavande partiets namn och Morales och andra civila ämbetsmäns retorik, har Garcia Linera alltid insisterat på att regeringens verkliga program är “Andinsk-amazonisk kapitalism”.

(Artikeln är översatt och redigerad av Socialistiskt Alternativ)

Socialistiskt Alternativ 040210