I december förra året återvaldes Evo Morales som Bolivias president med stor majoritet, I den första av tre artiklar granskar Diego Mocar från Revolución Proletaria i Chile och medlem av Movimiento de los Pueblos y los Trabajadores, Morales politik

Evo Morales återvaldes med överväldigande marginal i presidentvalet 6 december och fick 62 procent av rösterna. Hans närmaste rival fick som jämförelse bara 23 procent. Valresultatet garanterade Morales en andra mandatperiod på fem år. Samtidigt fick hans parti, Movimiento al Socialismo (MAS) en majoritet på 66 procent i den bolivianska kongressens överhus och en avsevärd majoritet i underhuset.

Inte dess mindre har resultaten lyft fram de skillnader som fortfarande existerar i landet mellan det övervägande ursprungsfolks-befolkade altiplano och de låglänta regionerna, där landets affärsklass och den agrokulturella och mineralrikedomen är koncentrerad.

Betydelsen av Morales seger påminner om det överväldigande nederlaget för två tidigare omröstningar: en i augusti förra året vilken försökte riva upp resultatet av det tidigare valet; och ytterligare en konstitutionell folkomröstning i januari 2009 som gav Morales rätt att kandidera för en andra mandatperiod.

En folklig allians

Morales valdes första gången till president 2005, när han fick lite över 53 procent av rösterna. Morales var ledaren för rörelsen av cocaoldlare som försvarade små cocaodlare mot Bolivias och USA:s regeringars ansträngningar att utplåna cocakulturen vid en tidpunkt när produktionen av kokain hade blivit allt betydelsefullare i takt med att gruvsektorn gått tillbaka.

En stor del av vänstern i Latinamerika har entusiastiskt stöttt regeringen och hyllat Evo Morales som en radikal eller revolutionär och en del av ett antiimperialistiskt block.

Vi anser dock att innan vi värderar Morales måste vi särskilja skenet från verkligheten. Med risk för att förarga de entusiastiska anhängarna till Evo Morales måste vi betona vissa konkreta fakta.

För det första, Morales spelade ingen ledande roll i de tre större resningarna mellan 2003 och 2005, vilka ledde till störtandet av två nyliberala presidenter: Sanchez de Lozada och Carlos Mesa.

Mera konkret var Morales emot resningen i februari 2003. Han var dessutom i Geneve, där han deltog i en interparlamentarisk konferens under de framgångsrika mobiliseringarna i oktober 2003 som fick bort Sanchez de Lozada.

Morales gjorde också allt han kunde för att undergräva generalstrejken i maj-juni 2005 som störtade Carlos Mesa från makten. Sanningen visar att Morales lade hela tyngden hos MAS och dess sociala organisationer bakom Carlos Mesa framgångsrika kandidatur i presidentvalen.

Morales backade senare upp den nyliberale domaren i Högsta domstolen Eduardo Rodriguez i racet inför presidentvalet i december 2005.

Morales och den konstituterande församlingen

Senare omvandlade Morales fullständigt innehållet i kraven från de sociala rörelserna att sammankalla en konstituterande församling som stöpte om republiken. De sociala rörelserna krävde att valen till den konstituerande församlingen skulle äga rum med hjälp av och genom sociala folkliga massrörelserna.

Folket hoppades på detta sätt att församlingen skulle spegla arbetarna och böndernas intressen. Morales förkastade detta krav och säkrade en överenskommelse med oligarkins miskrediterade partier i syfte att förverkliga valen till den konstituerande församlingen baserad på territoriella enheter i vilket de politiska partiernas elektorala maskineri skulle dominera valet.

Resultatet var en nästan fullständig marginalisering av de sociala rörelserna från församlingen. Efter ett år av konflikter över procedurfrågor i församlingen gick Morales med att ge oligarkins partier praktist taget veto i fråga om den nya konstitutionen genom överenskommelsen om att det krävdes två tredjedelar av rösterna i församlingen för att godkänna alla grundlagsförändringar. Ytterligare en skillnad mellan Morales och kraven från de upproriska sociala rörelserna var hans utnämningar till de viktigaste ministerposterna för skötseln ekonomin, vilken fortsatte att följa ortodox skattepolitik

Hans utnämningar insisterade på att balansera budgeten och föra en restriktiv monetär politik till nackdel för offentliga investeringar i sociala program; exempelvis hölls inte löften om minimilöner eller om avsevärda ökningar för lärare, hälsovårdsarbetare och andra dåligt betalda arbetare inom den offentliga sektorn.

Ekonomisk politik

Morales anhängare på vänsterkanten, började att anta att det räckte med att bete som tillhörig ursprungsbefolkningen, att ha ett folkligt ursprung, att klä sig som ursprungsbefolkningen, att tidigare ha lett en folklig rörelse och att detta var tillräckligt för att ettiketteras som en radikal antimperialistisk revolutionär.

Men det är att ignorera de enorma skillnaderna i klass mellan de undernärda fattiga jordbrukarna utan jord och en dynamisk medelklass som utgörs av politiker, ledare och ombud i ursprungsbefolkningen för den härskande klassen. Vi skulle bortse ifrån det flagranta ekonomiska samarbetet mellan Morales och de vita agroexport-eliterna, de europeiska och amerikanska oljebolagen och de hindi-miljonärer som är ägare till Mutúns gruvkomplex.

Det är orsaken varför den "revolutionära nationaliseringen" av olje- och gastillgångarna inte uppgår till mer än en ökning av de skatter som betalas av de multinationella bolagen till staten. Inget transnationellt företag har exproprierats. Till och med de gaskontrakt som undertecknats med Argentina ligger 40% under världspriset och betalningarna till Brasilien, efter nationaliseringen, fortsätter att vara detsamma som under perioden av Sanchez de Lozada och Mesa.

För revolutionära marxister måste en fullständig förståelse av en regering komma från dess politiska handlingar och dess relationer till alla de huvudsakliga politiska agenterna i samhället över tid.

Vi har otaliga exempel från historien av hur både reaktionära och rerformistiska politiker har kombinerat sitt stöd för imperialismen och transnationella företag med traditionella kulturella sedvänjor. I Afrika betonade Senegals Senghor och Zaires Mobutu afrikanskheten hos deras kulturella förhållningssätt samtidigt som de öppnade dörren för den europeiska och amerikanska plundringen av de nationella ekonomierna.

Duvalier i Haiti och Marcos i Filippinerna kombinerade etnisk traditionalism och religiös identitet med reaktionär imperialistisk politik. Alldeles för ofta manipulerar de etniska härskarna de traditionella kulturella symbolerna i syfte att dra bort uppmärksamheten från deras samarbete med klassfienderna och upprätthålla eller utvidga imperialistisk dominans över ekonomin.

Morales har hållt sig till en konservativ skattepolitik och monetär ortodoxi, han har sålt de stora gruvoperationerna till det indiska transnationella företaget Jindal – järn och magnesium från Mutún till fullständigt löjväckande och skamliga villkor.

Morales avvisade expropriation av de 100 största jordägarnas stora egendomar och bibebehöll en åtstramningsbudget trots de största regeringsinkomsterna i historiskt perspektiv, ett resultat av gynnsamma internationella priser för mineral och energiexporten.

För att summera är Evo Morales politiska och ekonomiska praktik sedan han tillträdde att sakta genomföra politiska och ekonomiska förändringar gradvis och försöka utveckla en kapitalistisk ekonomi i samarbete med de transnationella företagen, den nationella bourgeoisin och den exportinriktade agro-industrin.

I sin utrikespolitik har regeringen försökt upprätthålla en eklektisk balans mellan Brasiliens Lula (Petrobra's), Kirchners Argentina (Repsol), Chiles Bachelet (frågan om tillträde till havet), Venezuelas Chávez (petrodollar), Cuba (samarbete med de latinamerikanska stalinisterna), USA och EU , och IMF och Världsbanken (ekonomiskt stöd från allihop).

I sin inrikespolitik har Morales koopterat ledarna för de sociala rörelserna genom att göra dem delaktiga i regerandet och accepterade minimala eftergifter gentemot lokala ekonomiska krav. Han har temporärt lyckats förvirra massorna med retorik om nationalisering och löften om jordreform, och på samma gång dra dem till hans sida med varje passande utbrott av konspirationer och intriger från sina fiender.

Diego Mocar

(Artikeln är översatt och redigerad av Socialistiskt Alternativ)