Det märktes att valet närmar sig. Budgetdebatten i riksdagen kom osökt att påminna om de så kallade dogfighterna från första världskriget, där båda sidors flygaress vilt manövrerade för att komma i skottläge samtidigt som de försökte undvika att exponera sina bräckliga farkoster för motståndarnas salvor.

Ensamma flyktingbarn som inte har asylskäl ska kunna skickas tillbaka till sina hemländer för att bo på speciella barnhem. Det föreslår regeringen och den moderate migrationsministern Tobias Billström har som vanligt ryckt ut för att försvara det befängda förslaget som känns som klippt ur Sverigedemokraternas program.

Alliansen börjar tydligen känna sig pressad. Dels skall man hålla fronten mot oppositionen och dels skall vart och ett av partierna klara av att positionera sig på bekostnad av de övriga, för att både överleva och få större inflytande inom Alliansen. Argumenten tenderar att bli därefter.

"Var fjärde arbetare klarar inte en oförutsedd utgift" är rubriken på ett inlägg av LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin som publicerades i Aftonbladet 19 mars 2010. Hon pekar på att nya siffror från Statistiska centralbyrån visar att nästan var fjärde arbetare inte klarar att betala en oväntad utgift på 8 000 kronor inom en månad utan att låna eller be om hjälp. Bland högre tjänstemän klarar däremot 95 procent av att betala en sådan oförutsedd utgift. Möjligheten att spara är föga oväntat en klassfråga. Men vem bär ansvaret för att det är på det här sättet?